the Twilight Saga
Har, ända sen första filmen kom, totalt vägrat att se denna förbannade jävla skit. jag förstod helt enkelt inte varför den fick så mycket uppmärksamhet. det handlar ju för fan om ett gäng fjantiga blekfisar...
men sedan kom dagen då jag kände att jag inte längre ville vara den trångsynte gnällspiken som klagar på det han inte känner till. så jag satte mig i soffan, startade filmen och tänkte att jag öppensinnat skulle ta mig igenom hela skiten. bad till gudarna att ge mig styrkan att sitta en och en halv timme utan att vilja ta livet av mig själv, åtminstone styrkan att inte ta livet av mig.
Men medan jag tittade så blev jag överraskad över min reaktion för filmen, den var ju inte alls så dålig som jag i mitt huvud hade föreställt mig. måste faktiskt säga att den på alla sätt och vis var mycket sämre! och jag skulle nog, utan större ansträgning, säga att det var en av de dåligaste filmer jag sett i hela mitt liv.
och vad begrundar jag detta på då? jo, till att börja med så var ju skiten över två timmar lång! omg... visst, det finns många filmer som är så långa, eller t o m längre. det är ofta okej, men fan! den här jäävla skiten va ju så fruktansvärt seg. för i helvete! första timmen handlade ju bara om att bella flugsmälla sprang runt och tyckte att patten pattingson var konstig. hände verkligen inte ett skit... sen helt plötsligt så slog amor om värsta strömbrytaren och från ingenstans så var fladderfittan helt plötsligt bella baksmällas livs kärlek. lol... man sitter bara och tänker "w00t!? visst, det känns som filmen är flera veckor lång, men vem spolade fram oss flera år i tiden?" men sen tänker man "okej, fine! då kan filmen äntligen komma igång...". men ack så lättlurad man är, det hände verkligen lika lite trots omvändningen.
och en annan sak jag inte förstår... sen när kan kan vampyrer vara ute i solljus? och när de är det, varför i helvete får de pixelfel fulla nyllet?! och med det i baktanke, plus att de, alltid hemma i deras jävla kåk, är utomhus så borde ju allt solljus och alla gnistrande pixelfel ge dem lite färg. men icke! blekare missfoster får man ju leta efter...
jag kan verkligen inte, i min vildaste fantasi, förstå varför denna film skapade en helt ny vampyr-era och masshysteri till densamme. det förbigår mitt fullaste förstånd. "men det är ju en kärlekshistoria" är bortförklaringen jag fått höra. det är ju bara bullshit! okej de är kära, men det är alldeles för osannolikt för att man ska kunna känna trovärdhet. kärlek vid första ögonkastet, okej, det kan jag köpa, men jag tror inte på det. man kan inte bli kär vid första ögonkastet, vad som händer är att man blir kåt. första ögonkastet är ju bara byggt på ytlighet. men jag gled ifrån ämnet. vad jag vill ha sagt är att när man bara går runt och stör sig på någon, och utan att ens känna personen helt plötsligt bli djup förälskad, känns inte helt realisktiskt. men om det verkligen är kärlek man är ute efter att se så finns betydligt bättre "kärlekshistorier" som inte har fått i närheten så mycket publicitet. så det kan ju inte vara upphovet till masshysterin.
det var väl i stort sett allt det positiva jag har att säga om första filmen.
sen kommer vi till film nr två, "new moon"
det mest sjuka i denna historia är att jag, efter att sett första filmen, faktiskt sätter mig och ser uppföljaren. anledningen till detta är även för mig ganska oklar. men en allierad i hatet mot första filmen blev tvingad att se alla tre filmer, och han tyckte, hör och häpna, att sista filmen var bra. så av den simpla men korkade anledningen tittade jag även igenom andra filmen.
new moon klev faktiskt upp från botten å sträckte sig nästan upp till den höga nivån "skitdålig film". jag kommer aldrig nånsin igen sätta mig och titta på den, men den var hur som helst klart bättre än sin föregångare.
anledningen till att jag inte sett tredje filmen än är pga att mitt psyke inte klarar av så här stora doser tonårsskräp. det är som att stå framför ett gäng gorillor som kastar påsar me skit på en, man klarar en viss mängd, men till slut blir det för mycket skit...
anledning nr två är att den inte kommit ut i full hd än. och det är absolut den minsta kompensation jag kan kräva för att genomlida denna spetälskeinfekterade farsot.
men trots all denna skit som filmer för med sig så finns det ändå en strimma ljus som hållit mig från att ta mitt liv. den lille damen som spelar bella tarmlösningsfälla är faktiskt en riktigt bra skådespelerska. tycker faktiskt synd om henne för att hon fick sitt genombrott från dessa filmer. hon kommer för alltid att bli ihågkommen från denna hink med skit.
som bert hade sagt: "sven ripa, en påse skit"
på återseende
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar